Recension | "Ellie och harpmakaren" av Hazel Prior

Det kom en kvinna till ladan i dag. Hennes hår hade samma färg som valnötsträ. Hennes ögon hade samma färg som örnbräken om hösten. Hennes strumpor hade samma färg som körsbär, vilket var anmärkningsvärt eftersom alla hennes klädesplagg i övrigt gick i dystra färger. Hon bar en gigantisk väska över axeln, i kanvas. Den hade ett stort spänne (fyrkantigt) men det var öppet. Även kvinnans mun var öppen. Hon stod och vägde från ena foten till den andra vid dörren, så jag sa åt henne att komma in. Orden lät en smula förvrängda eftersom jag hade min skyddsmask på mig. Hon frågade vad jag sagt så jag tog av masken, och även hörselkåporna, och upprepade det. Hon kom in. Hennes strumpor var väldigt röda. Hennes ansikte likaså.

Recension | ”Ett amerikanskt äktenskap” av Tayari Jones

Det finns två slags människor här i världen, de som flyttar hemifrån och de som inte gör det. Jag är stolt medlem av den första gruppen. Min hustru, Celestial, brukade säga att jag innerst inne är en riktig lantis, men jag kände aldrig igen mig i den beskrivningen. För det första är jag inte från landet i ordets rätta bemärkelse. Eloe, i Louisiana, är en småstad. "Landet" får en att tänka på folk som skördar, bärgar hö och mjölkar kor. Men jag har aldrig plockat så mycket som en bomullstuss, även om pappa gjorde det. Jag har aldrig rört vid en häst, get eller gris, och har inte heller någon längtan efter att göra det. Celestial brukade skratta och säga att hon inte menade att jag var någon bonde utan bara en lantis. Hon kommer från Atlanta, så man skulle mycket väl kunna säga att hon också är en lantis. Om hon får säga det själv är hon en "sydstatskvinna", vilket inte är att förväxla med en Southern belle. Av någon anledning har hon ingenting emot att kallas Georgia peach, och det har inte jag heller, så det har det blivit.

Läslogg | ”Silvervägen” av Stina Jackson

Ljuset. Det stack och brann och slet i honom. Lade sig över skogarna och sjöarna som en uppmaning att fortsätta andas, som ett löfte om att nytt liv var på väg. Ljuset som fyllde ådrorna med rastlöshet och tog sömnen ifrån honom. Redan i maj låg han vaken när gryningen letade sig igenom fibrer och springor. Han kunde höra tjälen sippra ur jorden där vintern förblödde. Bäckarna och älvarna som brusade och steg när fjällen skalade av sig sina vinterkåpor. Snart skulle ljuset fylla nätterna, sträcka ut sig och förblinda, skaka liv i allt som slumrade under de multna löven. Det skulle fylla trädknopparna med värme tills de brast och skogen skulle sjuda av hungerskrin från de nykläckta liven. Midnattssolen skulle driva människorna ur sina hålor och fylla dem med längtan. De skulle skratta och älska och våldföra sig på varandra. Det hände att människor försvann, att de bländades och tappade bort sig. Men han ville inte tro att de dog.

Läslogg | ”Tjänarinnans berättelse” av Margaret Atwood

Vi sov i det som en gång hade varit gymnastiksalen. Golvet var av fernissat trä, med påmålade linjer och cirklar, för spelen som tidigare spelades där; ringarna för basketbollnäten satt fortfarande kvar, men näten var borta. Runt salen löpte en läktare, för åskådarna, och jag tyckte att jag, svagt som en efterbild, kunde urskilja den fräna lukten av svett, med en söt anstrykning av tuggummi och parfym från flickorna som såg på, i filttygskjolar så som jag hade sett på fotografier, senare i minikjolar, sedan långbyxor, sedan med ett enda örhänge, spretigt grönstrimmigt hår. Det brukade ordnas dans där; musiken dröjde sig kvar, en palimpsest av ohört ljud, stil ovanpå stil, en underström av trummor, en ödslig jämmer, girlander av silkespappersblommor, pappdjävular, en roterande boll av speglar som bepudrade de dansande med ett snöfall av ljus.